emmylaursen!

Kategori: Tankar & åsikter

Kontrasterna mellan dessa

Jag har haft Geof i drygt en månad nu och Stokes i fem år. Det är skapliga kontraster mellan de två hästarna och jag har lärt mig att uppskatta det så mycket. De kräver helt olika ridning och de är två helt olika hästar. Jag kan inte välja en favorit, men Stokes kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat. På något sätt har jag lärt mig att uppskatta en mysig ponny mer nu när jag har en halvt vild unghäst. Geof är en fantastik häst på alla vis, förutom hans små humörsvängningar. Det är dock något speciellt att bara få mysa med Stokes nu. En ponny som står still när jag ska hoppa upp, en som bara skrittar på när bilar kör förbi och som kan bli lite väl glad ute men aldrig dum.

De dagarna när Geof har varit lite mer krävande så är det så fruktansvärt skönt att vara få vara med Stokes. Det är balsam för själen. De som säger att lycka inte kan köpas för pengar har aldrig ägt en häst (eller två) ;) Det är en stor omställning dock mellan dessa två herrar. Stokes är som sagt lugnare, men kräver sin ridning precis som Geof behöver någon som sätter ner foten men inte för mycket. Då säger han ifrån istället.

Mina två små hjärtan.

Det är nu livet börjar

Herregud hörrni. Det har redan gått en vecka sedan jag stod där med min vita favoritklänning, mössan bak-och-fram och skrek "för vi har tagit studenten". Det var för 7 dagar sedan. Jag hade ångest i början över att sluta skolan, vad skulle jag nu göra? I 12 år har jag gått i skolan, samma rutiner, samma lov under samma veckor och träffat mer eller mindre samma folk. Det var en trygghet som togs ifrån mig, men jag kände mig ändå redo för det trots den ångesten. För det är nu livet börjar på riktigt.

Tänk att nu ska lilla jag stå på egna ben. Jag har ett jobb över sommaren och förmodligen till hösten också. Hela livet har det varit bestämt att jag ska plugga vidare, bli civilekonom eller något annat fancy. Men frågan är om det är det jag vill nu. Jag kommer plugga vidare, förr eller senare men till vad har jag ingen aning om. Det finns så många möjligheter, så mycket som kan gå fel och så många misstag som ska göras. Då är det bara att göra om och göra rätt. Jag har hela livet på mig att försöka förstå vad det är jag vill göra.

Snart står det väl inte på förens jag tar pick och pack och flyttar hemifrån. Det blir säkert 500 meter över andra sidan vägen in i en lägenhet, men det gör inget. Min familj, släkt och inte minst Emil är min stora trygghet i livet. Oavsett om jag flyttar till Skåne eller Afrika så kommer jag alltid att ha dom vid min sida och det är jag evigt tacksam för. Det är nu som livet börjar på riktigt, oavsett om jag är redo för det eller inte.

Hur lyckligt lottad är jag inte?

Det händer rätt ofta att jag tänker på hur bra jag egentligen har det. Mina föräldrar lägger ner ofantligt mycket pengar på båda min hästar. Ni som har häst, ni vet vad allt kostar. Ni som inte har det, ni kan inte ens drömma om siffrorna som det kommer upp i. Att mina föräldrar tror så mycket på mig och på det jag gör, att de väljer att satsa så mycket pengar på mitt intresse. De hade istället kunna bokat 2-3 resor utomlands om året, men de väljer dom bort. Något som kan ge en gnutta av prestationsångest, då jag som sagt vet hur mycket de lägger ner och en känsla av att behöva ge tillbaka.

Just det där med att kunna ge tillbaka kan man ju också fundera över. När är min prestation lika bra som summan pengar de satsat på mig? Är det när jag vinner ett kval till Falsterbo? Är det när jag rider i Scandinavium? Är det när jag har en egen uppfödning och tar den till svår hoppning? Eller är det bara när jag nollar en runda? Kanske till och med utanför placering. Jag tror faktiskt inte att de är något av de nämnda. Jag tror att absolut, ett kval till Falsterbo eller en plats i Scandinavium är GRYMT och kan inte mätas med något annat. Men, jag tror också att en bra runda utanför placering kan lika väl betyda lika mycket. 

Så jag vet faktiskt inte när jag ska ge tillbaka eller hur jag ska göra det. Det enda jag vet är att ett leende och rätt inställning är värt mycket i mina föräldrars ögon. Så vem vet, de kanske skiter fullständigt egentligen i om jag vinner eller inte. Leendet och lyckan inom mig att få hålla på med denna sporten kanske är nog. 

En fin gest

Ni som har följt mig ett tag nu vet att jag har haft en berg-och-dal-bana med Stokes. Det har gått bra och det har gått dåligt. Mestadels det sistnämnda, men man får inte sluta kämpa för det. Igår var ett riktigt kvitto på att träning, följa magkänslan och rätt inställning kan ta en riktigt långt. Jag har tränat mycket själv då min tränare har varit skadad och när jag ändå bygger fram för Geof så får Stokes haka på. Något som han inte tackar nej till dock ;) 

Igår när jag kom hem från stallet så möttes jag av detta på mitt skrivbord. Mamma var så stolt så hon åkte och köpte blommor till mig, hur fint? Hon är verkligen världens bästa mamma som ställer upp med allt, trots att man är en jobbig tonåring. Är evigt tacksam för allt hon gör    

 

Stokes gör det han är bäst på

Vi åkte till Hofors för att ha roligt och göra det vi älskar- tävla. Blev lite sen med att ta ur han från transporten, så lite halvt hastig framridning men tog igen det på framhoppningen. Det var så få i klassen så jag hoppade knappt någonting på min höjd, utan det blev mest på höjderna under då jag var första d-ponnyn och de hann inte riktigt höja. Men, jag vet hur det är att stå på en framhoppning så man ska inte vara för hårda mot funktionärerna som gör ett bra jobb.

Men alltså ska vi prata om Stokes insats? Han gjorde verkligen det han är bäst på- hoppa. Den känslan jag hade idag har jag inte haft på ett tag, så det var riktigt roligt att hitta tillbaks till den. Jag såg till att han inte "somnade till" mellan framhoppningen och när man fick komma in på banan då han väldigt lätt gör det. Han stannade på ett hinder, då hade jag inte han mellan hand och skänkel som jag måste ha. Resten av sprången är jag nöjd med, speciellt två som blev superbra. Jag kände att jag fick igenom min förhållning men att han ändå behöll drivet framåt. Ett tidsfel drog vi på oss också då jag valde medvetet att rida långa vägar för att få optimal anridning. Tidsfel är inget som jag lägger speciellt mycket vikt på, känslan är alltid viktigare för mig.

Jag är däremot besviken på överdomaren för dagen. Jag irrade runt i cirka en halvtimme efter henne och jag såg aldrig en skymt av henne. Hon hade inte kommit till platsen när klockan var 08.35 (25 minuter kvar tills tävlingen ska börja) så då gav jag upp. Jag hade en fråga angående bettet jag red på, det från Beris om det var okej att tävla ponny på. Jag och en tävlingsledare tolkade TR så gott vi kunde och hon godkände att jag red med det. Hade någon någon invändning om det skulle jag hänvisa till henne. Besviken på överdomaren som inte var där i tid och kunde hjälpa till.. 

En bra dag och en duktig ponny! Det ska firas med mycket sömn inatt. Haha, love it. Kram på er

Invigning

Imorgon blir det äntligen invigning av mina nya hjälm från Samshield. Den är så himla snygg och jag ångrar mig inte för fem öre att jag köpte en blå. Min svarta (ramlade även av med den senast på Geof) börjar ge med sig lite nu. Det blir en bra hemma-/träningshjälm men denna snyggingen åker fram när det är tävlingsdags. Den kommer gå väldigt bra ihop med min kavaj också som är mörklila från Kingsland. Sen blir det nog den kornblåa/ljusblåa schabraket från ES Stockholm som får komplettera outfiten. 

Nej nu är jag verkligen på hugget inför imorgon!! Ska bli så roligt, oavsett hur det går. Jag åker dit med inga förväntningar alls så blir det bäst. Han känns så himla fräsch nu så jag hoppas självklart på det bästa, men som sagt inga förväntningar. Vi ska bara ha roligt jag och mina älskade ponny som jag i torsdags haft i 5 år <3

Mörbultad så det räcker till och blir över

Hej på er! Äntligen får jag en liten stund för att kunna berätta om denna helgen som minst sagt har varit kaos. Men, Sverige har bjudit på bra väder åtminstone så jag ska inte klaga på det. Allting började i fredags då jag och Clara bestämde oss för att hoppa en banan på ridbanan, en linje och lite smått och gott. Det började med att jag skulle hoppa ett litet kryss, men behövde lägga en liten volt innan. Då fick Geof jobba väldigt mycket med sin vänster sida (den han är svagast i) och det gillade han verkligen inte. Han kastade sig, jag var lite för framåtlutad och hann helt enkelt inte med så jag ramlade av. Sen var egentligen hela ridpasset kaos för Geof ville inte gå fram för skänkeln och drog sig konstant mot utgången. Det var första gången på många år som jag fick tugga grus, så man blir ju påmind om hur ont det gör. Har känt mig som en gammal tant sen dess och tigerbalsam har varit min räddning.

Men för att allting inte skulle kännas åt skogen så red jag upp på ridbanan igen på lördagen och jobbade igenom honom bara. Tror att jag var där i 20 minuter. Jag ville bara känna att allting stämde och att vi kom överens. Sedan stannade jag han vid utgången och stod still innan jag vände därifrån och in på ridbanan igen. Första gången så hade han attityd och tyckte att sådär gör man minsann inte, men då hade jag ett spö så jag bara la på bogen en gång för att markera att det inte var okej. Gick i en liten volt igen, stannade, vände åt ett annat håll och gjorde samma sak en gång till. Sen var jag väldigt nöjd och gick hem.

Igår åkte vi upp till ridhuset med Geof. Hela lastningsproceduren är lite knepig med honom. Han gå in på första försöket men de sista bakbenet står ungefär 5 cm utanför dörren så mamma kan inte stänga. Om hon försöker putta in bakbenet så kastar han sig ut. I Borlänge fick vi hålla på i 3.5 timme men igår så gav vi upp. Han blev bara uppstressad och jag kände att vi behöver hjälp. Så, nu har vi ringt en professionell unghästtränare och lastningsexpert som ska komma ut och hjälpa oss. Det är ingenting som inte går att fixa så att säga :) Det kommer ta tid men det får det göra för han är värd allting.

Idag fick båda hästarna gå ut en tur och Stokes har fått tagit det lite lugnt i helgen som var. Longering på fredagen, uteritt på lördagen och söndagen.

Nu ska jag göra i ordning mig lite för snart kommer Alice och Lina hit. Vi ska grilla lite och skåla in att det snart är studenten. Tänk att vi har redan gått tre år tillsammans i skolan, det är helt sjukt. Ikväll när de har åkt och jag har fått varvat ner så ska jag kolla ikapp på American Horror Story och sen sova insmord i tigerbalsam. 

Såhär mysig är man efter att man har ätit lucern <3

 

 

 

Smoothies och juicer är lösningen

Jag kan få perioder ibland när jag inte känner mig hungrig alls. Det är konstigt för jag älskar ju vanligtvis mat, men vissa dagar så säger kroppen aldrig till att den är hungrig. Det kan gå lång tid mellan måltiderna men jag känner mig varken trött eller mer hungrig för att jag till exempel har varit i stallet. I början så blev jag orolig, då detta inte är vanligt för mig men med tiden så har jag bara lärt mig att dessa perioder kommer och nu vet jag mer hur jag ska hantera det än förut.

Min lösning på problemet är olika smoothies och juicer. De är enkla att variera med vad man vill ha i och man kan toppa med musli eller flingor. Visst, det går inte att leva på det men det är bättre än ingenting. Jag läste även att man kan köpa proteinpulver och bland i. Inte för att jag ska bli Hulken, utan bara så jag fortfarande får i mig det jag behöver utan att sätta mig ner för att försöka pressa i mig en köttbit. 

Vi har en liten bok här hemma med bara juicer i och roliga recept. Jag har inte kollat i den förens nu! Dessutom så är det ett mellanmål som allting fungerar.

 

Studenten är runt hörnet

Ja ni, snart står jag där med en vit klänning och studentmössa. Redo för att börja leva på riktigt känns det som. På något sätt är jag mätt på skolan, lektioner och prov i alla dess former. Fast på ett sätt är det självklart skrämmande att inte veta vad jag ska göra resten av mitt liv.. Jag har sommarjobb, vilket jag är riktigt nöjd över. Det känns bra att jag har jobb i slutet av juni, hela juli och mestadels av augusti. Sen får vi se om jag eventuellt fortsätter där eller om jag söker ett nytt jobb eller byter till natt. Vi får ta en månad i taget ;)

Ska jag flytta hemifrån? Det är frågan. Jag vill flytta ihop med Emil, men jag vill inte stå på ett bolån som 18-åring. Ett bolån tar minst typ 10 år att betala av och nja, känner inte riktigt att man är redo för det. En hyresrätt till lägenhet är egentligen bara så du får möblera i den men inget mer. Man har inte rätt att ens tapetsera om och då tror jag att jag skulle få det lite svårt att känna det som mitt hem. Bostad är en fråga som hänger i luften, men att bo hemma funkar ju också åtminstone sommaren ut men ja, jag vill flytta hemifrån.

Vad ska jag göra resten av mitt liv då. Det är en väldigt bra fråga och jag vet ärligt talat inte. Leva livet, ha häst och må bra tycker jag låter som en bra plan?

Geof's bett från Trust

Detta bettet får 5/5 stjärnor och även från Geof's sida. Han går oerhört bra på det och jag kommer garanterat att rida mycket på det. Detta bettet kommer från Trust och är ett tvådelat tränsbett. Om jag inte minns fel så kostade det 799 kronor där vi köpte det. Jag hade satt på bettringarna bara för att Geof hade ett litet sår som behövde läka men nu är det hela bra igen.

Trust har verkligen lyckats med detta bettet och egentligen alla andra bett de gör. Det som jag tycker om med detta bettet är utformningen, ni ser att det inte ser ut som ett vanligt tränsbett i de tvådelade-delarna. Men, det jag gillar mest är den lilla kanten ni ser i mitten av bettet. Det gör, att till skillnad från ett vanligt tränsbett, kan det inte vika sig hela vägen eller klämma/nypa hästen i munnen. Vanliga tränsbett är inga dåliga bett, men jag föredrar detta om jag får chansen att rida på det.

Geof tar stödet väldigt bra på detta bettet och är lätt att jobba med. Just nu använder jag det i allt, såsom markarbete, hoppning och vid uteritter. Det känns som ett säkert kort, men jag ska inom snar framtid börja alternera lite mer så jag kan hitta en bra variation även för honom.