emmylaursen!

Kategori: Tankar & åsikter

Självklart skrämmer det mig

Jag har pratat många gånger om det med Emil, mina föräldrar och vänner. Att flytta hemifrån skrämmer mig en hel del och framförallt när jag inte kan kontrollera allting runt om. Nu har vi fått klart det viktigaste- hemförsäkringen. Jag kände bara att det var prio ett i hela detta kaoset. Eller ja, kaos och kaos är kanske fel ord men det är mycket att hålla koll på och det är mycket som ska göras, köpas och planeras. Emil finns alltid här och vi gör ju detta tillsammans självklart. 

Det jag är mest rädd över är pengarna. Precis som allting annat så har vi pratat om detta många gånger om och om igen, men på något sätt är jag fortfarande rädd att jag ska köra allting rätt åt helvete. Nu har Emil ett fast jobb och en bra lön, så att allting skulle gå åt helvete finns inte på kartan men jag är ändå så rädd för att jag ska göra bort mig. Till exempel räkna fel på några utgifter och sen sitta där med 20 kronor innan lönen eller att någonting händer med hästarna och de måste till veterinären. Man vet aldrig och såklart hjälper mina föräldrar till ekonomiskt om det skulle behövas men ändå, jag är riktigt rädd för att jag ska göra fel och något går rätt åt skogen.

Sen är det väl så att det är något som är helt nytt, jag har aldrig flyttat förut och då är det mycket som man ska lära sig. Vi satt och skrev en liten lista över vad vi verkligen måste ha i lägenheten för att kunna bo där, så som diskmedel och så vidare och bara det var en hel del saker. Sen har vi bara varit i lägenheten en gång så det är lite svårt att veta vart man ska ha allting än, men åtminstone jag kommer vara med på besiktningen av den så då får man lite mer uppfattning. Det är lite synd att Emil jobbar borta för annars hade vi båda kunnat varit med på den, om de inte är snälla och lägger besiktningen på en fredag då båda är hemma det vill säga.

Nej men det är bara mycket nytt, mycket att hålla i huvudet och att Emil orkar stå ut med mitt kaos ibland är guld värt. Men nu är det inte långt borta, den 1:a september (om inte tidigare) så blir vi sambos <3

 

Tallin

Hej på er! Long time no see känns det lite som. Det har hänt en hel del saker och just nu befinner jag mig inte ens i Sverige. Vi ska nog börja om från början så att allting blir lite mer logiskt.

I onsdags skrev jag och Emil på papprena för att få flytta in i vår lägenhet den första septemeber. Ett väldigt stort steg för oss och framförallt för mig som kommer behöva betala både hästar och hyra nu. Det är ett beslut som vi har diskuterat många gånger, om och om igen. Övervägt för- och nackdelar, men ändå kommit fram till att vi kommer få detta att fungera. Jag har varit oerhärt nervös tills hyresvärden ringde och sa att vi hade fått lägenheten. Ett litet kontrollfreak som jag vill gärna veta saker så fort som möjligt och vi har beräknat alla kostnader i minsta detalj. Jag har skrivit listor på vad vi ska hämta hem (från andra bostäder/fastigheter) till lägenheten och vad som behöver köpas nytt.

Igår eftermiddag klev jag och 38 andra personer i vårt sällskap på ett kryssningfartyg till Tallin. Igårkväll blev det inte så himla sent. Jag somnade någongång vid ett/halv två, men herregud va jag såg ut imorse.. Halva sminket var kvar, hårsprayet satt i och på det så drack man kanske lite för mycket igår än vad som skulle ha räckt gott och väl. Ikväll blir det nog lite mer lugnt för annars finns det ingen chans att jag orkar med hemmafesten hos Clara imorgon. 

Vi har promenerat en sväng i Tallin idag, ätit lite god lunch och umgåts med mamma och pappa. Det är så sällan som alla vi tre kommer iväg och kan göra något som familj, så när man får chansen gäller det att ta vara på den.

Nu ska vi göra oss i ordning, sen blir det middag <3

 

Att plocka fram det bästa

Det jag har märkt som ägare till en unghäst är att det är fruktansvärt svårt att hålla en högsta lägstanivå. Det är dock en tjusning i det också, men även så mentalt krävande. Jag tycker att det är riktigt svårt att ta fram det bästa i Geof, som tur har jag otroligt bra personer runt mig. Jag upplever det som väldigt svårt att kunna ta fram det bästa varje dag. Att vissa dagar kommer bli pannkaka får man räkna med, men det är inte roligt när de kommer nära inpå varandra.

De problemen vi har stött på är främst lastningen och sedan ridningen. Lastningen handlar om att han tycker delvis att det är läskigt, men att han också har en attityd och skalle utöver det vanliga. Ridningen är väl inget större problem egentligen, utan de handlar om att han helt enkelt vill hem när jag rider på ridbanan. I början blir man bara less och rädd när han ställer sig på bakbenen och gör sina konster. Självklart känna man sig liten, jag är ungefär en 10-del av han i vikt och volym. 

Att där kunna tänka om och verkligen visa på att man inte kan hålla på hur som helst är nu min största utmaning just nu med honom. Det är ett gemensamt problem som visar sig i både lastningen och ridningen, han helt enkelt skiter i allt bara. I söndags sparkade han mig i magen när han stegrade framför mig och jag har även åkt av honom för x-antal veckor sedan. Det är svårt, väldigt svårt att kunna ta fram det bästa i en unghäst när jag aldrig ägt en förut. Vissa dagar undrar man vad man håller på med, andra svävar man på moln.

Hatten av för Jon som hjälper mig så mycket med lastningen och även med ridningen. Vi delar samma filosofi, så jag tror att det kommer gå bra till slut. Men att plocka fram det bästa i en häst är ingen dans på rosor och det är inte lätt. Man får göra sitt bästa helt enkelt och ta den hjälpen man behöver.

 

Kontrasterna mellan dessa

Jag har haft Geof i drygt en månad nu och Stokes i fem år. Det är skapliga kontraster mellan de två hästarna och jag har lärt mig att uppskatta det så mycket. De kräver helt olika ridning och de är två helt olika hästar. Jag kan inte välja en favorit, men Stokes kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat. På något sätt har jag lärt mig att uppskatta en mysig ponny mer nu när jag har en halvt vild unghäst. Geof är en fantastik häst på alla vis, förutom hans små humörsvängningar. Det är dock något speciellt att bara få mysa med Stokes nu. En ponny som står still när jag ska hoppa upp, en som bara skrittar på när bilar kör förbi och som kan bli lite väl glad ute men aldrig dum.

De dagarna när Geof har varit lite mer krävande så är det så fruktansvärt skönt att vara få vara med Stokes. Det är balsam för själen. De som säger att lycka inte kan köpas för pengar har aldrig ägt en häst (eller två) ;) Det är en stor omställning dock mellan dessa två herrar. Stokes är som sagt lugnare, men kräver sin ridning precis som Geof behöver någon som sätter ner foten men inte för mycket. Då säger han ifrån istället.

Mina två små hjärtan.

Det är nu livet börjar

Herregud hörrni. Det har redan gått en vecka sedan jag stod där med min vita favoritklänning, mössan bak-och-fram och skrek "för vi har tagit studenten". Det var för 7 dagar sedan. Jag hade ångest i början över att sluta skolan, vad skulle jag nu göra? I 12 år har jag gått i skolan, samma rutiner, samma lov under samma veckor och träffat mer eller mindre samma folk. Det var en trygghet som togs ifrån mig, men jag kände mig ändå redo för det trots den ångesten. För det är nu livet börjar på riktigt.

Tänk att nu ska lilla jag stå på egna ben. Jag har ett jobb över sommaren och förmodligen till hösten också. Hela livet har det varit bestämt att jag ska plugga vidare, bli civilekonom eller något annat fancy. Men frågan är om det är det jag vill nu. Jag kommer plugga vidare, förr eller senare men till vad har jag ingen aning om. Det finns så många möjligheter, så mycket som kan gå fel och så många misstag som ska göras. Då är det bara att göra om och göra rätt. Jag har hela livet på mig att försöka förstå vad det är jag vill göra.

Snart står det väl inte på förens jag tar pick och pack och flyttar hemifrån. Det blir säkert 500 meter över andra sidan vägen in i en lägenhet, men det gör inget. Min familj, släkt och inte minst Emil är min stora trygghet i livet. Oavsett om jag flyttar till Skåne eller Afrika så kommer jag alltid att ha dom vid min sida och det är jag evigt tacksam för. Det är nu som livet börjar på riktigt, oavsett om jag är redo för det eller inte.

Hur lyckligt lottad är jag inte?

Det händer rätt ofta att jag tänker på hur bra jag egentligen har det. Mina föräldrar lägger ner ofantligt mycket pengar på båda min hästar. Ni som har häst, ni vet vad allt kostar. Ni som inte har det, ni kan inte ens drömma om siffrorna som det kommer upp i. Att mina föräldrar tror så mycket på mig och på det jag gör, att de väljer att satsa så mycket pengar på mitt intresse. De hade istället kunna bokat 2-3 resor utomlands om året, men de väljer dom bort. Något som kan ge en gnutta av prestationsångest, då jag som sagt vet hur mycket de lägger ner och en känsla av att behöva ge tillbaka.

Just det där med att kunna ge tillbaka kan man ju också fundera över. När är min prestation lika bra som summan pengar de satsat på mig? Är det när jag vinner ett kval till Falsterbo? Är det när jag rider i Scandinavium? Är det när jag har en egen uppfödning och tar den till svår hoppning? Eller är det bara när jag nollar en runda? Kanske till och med utanför placering. Jag tror faktiskt inte att de är något av de nämnda. Jag tror att absolut, ett kval till Falsterbo eller en plats i Scandinavium är GRYMT och kan inte mätas med något annat. Men, jag tror också att en bra runda utanför placering kan lika väl betyda lika mycket. 

Så jag vet faktiskt inte när jag ska ge tillbaka eller hur jag ska göra det. Det enda jag vet är att ett leende och rätt inställning är värt mycket i mina föräldrars ögon. Så vem vet, de kanske skiter fullständigt egentligen i om jag vinner eller inte. Leendet och lyckan inom mig att få hålla på med denna sporten kanske är nog. 

En fin gest

Ni som har följt mig ett tag nu vet att jag har haft en berg-och-dal-bana med Stokes. Det har gått bra och det har gått dåligt. Mestadels det sistnämnda, men man får inte sluta kämpa för det. Igår var ett riktigt kvitto på att träning, följa magkänslan och rätt inställning kan ta en riktigt långt. Jag har tränat mycket själv då min tränare har varit skadad och när jag ändå bygger fram för Geof så får Stokes haka på. Något som han inte tackar nej till dock ;) 

Igår när jag kom hem från stallet så möttes jag av detta på mitt skrivbord. Mamma var så stolt så hon åkte och köpte blommor till mig, hur fint? Hon är verkligen världens bästa mamma som ställer upp med allt, trots att man är en jobbig tonåring. Är evigt tacksam för allt hon gör    

 

Stokes gör det han är bäst på

Vi åkte till Hofors för att ha roligt och göra det vi älskar- tävla. Blev lite sen med att ta ur han från transporten, så lite halvt hastig framridning men tog igen det på framhoppningen. Det var så få i klassen så jag hoppade knappt någonting på min höjd, utan det blev mest på höjderna under då jag var första d-ponnyn och de hann inte riktigt höja. Men, jag vet hur det är att stå på en framhoppning så man ska inte vara för hårda mot funktionärerna som gör ett bra jobb.

Men alltså ska vi prata om Stokes insats? Han gjorde verkligen det han är bäst på- hoppa. Den känslan jag hade idag har jag inte haft på ett tag, så det var riktigt roligt att hitta tillbaks till den. Jag såg till att han inte "somnade till" mellan framhoppningen och när man fick komma in på banan då han väldigt lätt gör det. Han stannade på ett hinder, då hade jag inte han mellan hand och skänkel som jag måste ha. Resten av sprången är jag nöjd med, speciellt två som blev superbra. Jag kände att jag fick igenom min förhållning men att han ändå behöll drivet framåt. Ett tidsfel drog vi på oss också då jag valde medvetet att rida långa vägar för att få optimal anridning. Tidsfel är inget som jag lägger speciellt mycket vikt på, känslan är alltid viktigare för mig.

Jag är däremot besviken på överdomaren för dagen. Jag irrade runt i cirka en halvtimme efter henne och jag såg aldrig en skymt av henne. Hon hade inte kommit till platsen när klockan var 08.35 (25 minuter kvar tills tävlingen ska börja) så då gav jag upp. Jag hade en fråga angående bettet jag red på, det från Beris om det var okej att tävla ponny på. Jag och en tävlingsledare tolkade TR så gott vi kunde och hon godkände att jag red med det. Hade någon någon invändning om det skulle jag hänvisa till henne. Besviken på överdomaren som inte var där i tid och kunde hjälpa till.. 

En bra dag och en duktig ponny! Det ska firas med mycket sömn inatt. Haha, love it. Kram på er

Invigning

Imorgon blir det äntligen invigning av mina nya hjälm från Samshield. Den är så himla snygg och jag ångrar mig inte för fem öre att jag köpte en blå. Min svarta (ramlade även av med den senast på Geof) börjar ge med sig lite nu. Det blir en bra hemma-/träningshjälm men denna snyggingen åker fram när det är tävlingsdags. Den kommer gå väldigt bra ihop med min kavaj också som är mörklila från Kingsland. Sen blir det nog den kornblåa/ljusblåa schabraket från ES Stockholm som får komplettera outfiten. 

Nej nu är jag verkligen på hugget inför imorgon!! Ska bli så roligt, oavsett hur det går. Jag åker dit med inga förväntningar alls så blir det bäst. Han känns så himla fräsch nu så jag hoppas självklart på det bästa, men som sagt inga förväntningar. Vi ska bara ha roligt jag och mina älskade ponny som jag i torsdags haft i 5 år <3

Mörbultad så det räcker till och blir över

Hej på er! Äntligen får jag en liten stund för att kunna berätta om denna helgen som minst sagt har varit kaos. Men, Sverige har bjudit på bra väder åtminstone så jag ska inte klaga på det. Allting började i fredags då jag och Clara bestämde oss för att hoppa en banan på ridbanan, en linje och lite smått och gott. Det började med att jag skulle hoppa ett litet kryss, men behövde lägga en liten volt innan. Då fick Geof jobba väldigt mycket med sin vänster sida (den han är svagast i) och det gillade han verkligen inte. Han kastade sig, jag var lite för framåtlutad och hann helt enkelt inte med så jag ramlade av. Sen var egentligen hela ridpasset kaos för Geof ville inte gå fram för skänkeln och drog sig konstant mot utgången. Det var första gången på många år som jag fick tugga grus, så man blir ju påmind om hur ont det gör. Har känt mig som en gammal tant sen dess och tigerbalsam har varit min räddning.

Men för att allting inte skulle kännas åt skogen så red jag upp på ridbanan igen på lördagen och jobbade igenom honom bara. Tror att jag var där i 20 minuter. Jag ville bara känna att allting stämde och att vi kom överens. Sedan stannade jag han vid utgången och stod still innan jag vände därifrån och in på ridbanan igen. Första gången så hade han attityd och tyckte att sådär gör man minsann inte, men då hade jag ett spö så jag bara la på bogen en gång för att markera att det inte var okej. Gick i en liten volt igen, stannade, vände åt ett annat håll och gjorde samma sak en gång till. Sen var jag väldigt nöjd och gick hem.

Igår åkte vi upp till ridhuset med Geof. Hela lastningsproceduren är lite knepig med honom. Han gå in på första försöket men de sista bakbenet står ungefär 5 cm utanför dörren så mamma kan inte stänga. Om hon försöker putta in bakbenet så kastar han sig ut. I Borlänge fick vi hålla på i 3.5 timme men igår så gav vi upp. Han blev bara uppstressad och jag kände att vi behöver hjälp. Så, nu har vi ringt en professionell unghästtränare och lastningsexpert som ska komma ut och hjälpa oss. Det är ingenting som inte går att fixa så att säga :) Det kommer ta tid men det får det göra för han är värd allting.

Idag fick båda hästarna gå ut en tur och Stokes har fått tagit det lite lugnt i helgen som var. Longering på fredagen, uteritt på lördagen och söndagen.

Nu ska jag göra i ordning mig lite för snart kommer Alice och Lina hit. Vi ska grilla lite och skåla in att det snart är studenten. Tänk att vi har redan gått tre år tillsammans i skolan, det är helt sjukt. Ikväll när de har åkt och jag har fått varvat ner så ska jag kolla ikapp på American Horror Story och sen sova insmord i tigerbalsam. 

Såhär mysig är man efter att man har ätit lucern <3