emmylaursen!

Kategori: Tankar & åsikter

Från en häst till den andra

En sak som jag har märkt väldigt tydligt, sedan vi köpte Geof, är hur min ridning på Stokes har blivit så mycket bättre. Geof är inte tittig och därför medför han väldigt mycket självförtroende i hoppningen, självförtroende som jag inte riktigt haft på Stokes. Stokes har inte alltid varit "snäll" på det viset, utan har kunnat stanna på diverse olika hinder, vilket i sin tur har gjort att jag blivit stressad över att det inte går så bra -> ännu sämre ridning. 

Med Geof har mitt självförtroende verkligen växt, för Geof han hoppar allt i alla lägen. Långt ifrån, nära inpå, vatten under, smalhinder, trippelbarr, you name it. Detta har gjort att min ridning inte alls är lika stressig och om jag får säga det själv, dålig, som den var innan. Och det är verkligen så roligt, för jag märker när jag tränar med Stokes hur mycket mitt ökade självförtroende betyder. Nu blir det betydligt mer rytmiskt och harmoniskt än innan. 

Samtidigt tror jag att det hänger ihop med att jag känner mindre press, om man kan säga så. Lyckades jag inte med Stokes så hade jag liksom ingenting, men nu när det har gått så bra med Geof känner jag att mina krav har minskat betydligt på Stokes och då går det mycket bättre. Det är så roligt när man kan lära sig av en häst och ta med sig det till en annan.

 

 

Varför veterinärbesikta när det kan vara försent?

När jag var och tävlade i Säter förra helgen gick det väldigt bra i 115 och Geof kändes superfin. Precis enligt rutin ska hästarna kollas av veterinär innan man får starta 120 eller högre. Jag har varit med om en gång där det var besiktning redan från 115, men det spelar väl ingen roll egentligen. Hur som helst, så när jag kom till veterinären så frågade han hur det hade gått, hur hästen kändes och så vidare. Lite vanligt småprat innan jag skulle springa med honom en sträcka, vända och springa tillbaka.

Veterinären sa då en ganska intressant sak som fick mig att tänka efter lite. Han sa "Jag förstår inte varför jag ska kolla upp en häst som redan gått en klass". Det är så sant det han säger, med allt vad det innebär. Har hästen varit oren och man startar en runda utan att veterinären har kollat på den, så är skadan redan gjord. Det skulle i praktiken kunna innebära att jag startade Geof i 115 men när jag visar han för veterinären är han oren, då är det redan försent. Självklart kan det hända något inne på banan, men i det stora hela så är det inte hållbart för skadan är redan skedd. Men då kommer vi till min fundering; hur har man resonerat kring att veterinärer ska kolla på hästarna och från vilka klasser? Hur har man tänkt kring det faktum att det finns tävlingar som har allt från 100 cm till 120 cm och att hästarna då kan gott och väl gå en klass innan 120 där veterinärbesiktningen oftast kommer.

Lite flummigt inlägg, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar. Det känns så konstigt bara att man kan kolla en häst EFTER att man ridit en runda, innan man går på nästa. Samtidigt förstår jag också att det kan vara svårt att sätta en gräns för vilka hästar som bör visas för veterinär och vilka som inte bör/behöver. Tåls att tänka på dock..

Att jobba för varandra

När jag var på basutbildningen i lördags så var det en kvinna som var med som redan var B-domare i hoppning. Det var väldigt intressant att hon var med, då hon hade andra/mer erfarenheter än de flesta av oss andra. Bland annat så pratade vi om detta med funktionärer och hur man ska bete sig när man kommer ut på tävling. En väldigt intressant sak som hon sa då var att när hon är ute på tävling, som "ponnymamma" eller domare, så försöker hon ständiga påminna alla runtom att frivilliga funktionärer är A &O för att en tävling ens ska gå ihop.

Hon menade som så att man kan lägga fram det som att när man själv åker ut på tävling så möter man funktionärer. De har ställt upp och är med för att göra tävlingen som du besöker så bra som möjligt. Alltså, så krävs det att vi andra också jobbar som funktionärer för att "bjuda tillbaka". För om de jobbar så vi kan tävla, måste ju vi jobba så de kan tävla. Enklare än så kan det ju inte bli? Tyvärr så är detta lättare sagt än gjort. Jag vet själv att det kan vara svårt att få ihop funktionärer och speciellt om man är en liten klubb, men samtidigt så måste man göra det för varandra. För rätt som det är så kanske det inte längre finns så många tävlingar att åka ut på, om ingen är beredd att jobba. 

 

 

Resultaten

Fredagen: Jag och Geof inledde meetinget med en 100cm-klass och jag hade verkligen inga förväntningar alls. Jag förstod att det skulle bli mycket för honom med allt runt om och därav kände jag bara att så länge vi kommer runt är jag nöjd. Denna rundan var Geof väldigt het och "på" vilket gjorde att rytmen i ridningen blev inte alls den samma och jag hade svårt att komma till någon bra ridning. Sen ska jag inte inte förneka att jag hade en del nerver också vilket självklart spelade in på resultatet som blev 8 fel i denna klassen (två rivningar).

Lördag: På lördagen red jag två klasser, 90 cm och 100 cm. I 90 cm rullade det på i vanlig ordning som gav oss en hel del självförtroende och vi började dagen med en felfri runda. Det var en lugn och stabil runda och det kändes skönt att Geof var sig själv på banan. Andra klassen blev det en riktig kommunikationsmiss mellan oss två, vilket gjorde att han red en oxer väldigt kraftigt (om man kan säga så?) och även hindret därpå, då allting hamnade ur balans. Dock var han ändå väldigt fin och jag var ändå nöjd med rundan då han verkligen gjorde så bra han kunde. 0 fel i första klassen och 8 fel i andra klassen.

Söndag: Avslutade hela meetinget med en 95cm-klass som slutade i en felfri runda. Det var väldigt skönt att avsluta meetinget på det sättet och jag är imponerad över att Geof ens hade energi kvar i kroppen. Det var den bästa rundan hittills och jag kommer leva på den känslan länge. Jag red bra och Geof gjorde en superbra insats. Med andra ord så har han genomfört fyra klart godkända rundor och varit lugn och fin däremellan. Dessutom kollade han inte till på ett endaste hinder utan bara hoppade allting med glädje.

Tacksam och ödmjuk

Helgen i Sundbyholm har väckt en hel del tankar inom en. Dels om framhoppningen och säkerhetstänket kring det, men framför allt vilken tur jag har som har de människorna som jag faktiskt har runt om mig. Mina föräldrar, som för 6 år sedan köpte min ponny och som ända sedan dess har följt med mig på min resa. Ponnytiden var allt förutom perfekt och många gånger var det en enormt brant uppförsbacke kändes det som. Jag blir så enormt tacksam när jag tänker på allt som mina föräldrar har gjort för mig och att de än idag ger mig chansen att kunna hålla på med hästar. Det är långt ifrån gratis och kräver mycket tid.

Sedan för mindre än ett år sedan köpte vi en unghäst som även var min första storhäst. Jag har inte en chans att kunna betala allting själv, det har nog ingen i min ålder som precis börjat jobba. Allt detta gör att man blir ytterligare tacksam för att dom fortfarande tror på mig och för att de fortfarande vill vara med i min satsning. Emil som också åker med på så många tävlingar han kan och som stöttar mig. Det är verkligen världens finaste pojkvän.

Det är viktigt att se på helheten och förstå vad alla runt om gör för att jag ska kunna hålla på med hästar och tävling. Mina föräldrar ska ha en eloge för att de hjälper mig och fixar och donar på det sättet de gör och även Emil som låter mig prata om hästar nästintill alla vakna timmar..

Att inse sin egna begränsning

Något som jag är väldigt glad över är hjälpen jag/vi får med Geof. Om från början var det inte ens på tal om att jag skulle köpa en unghäst, då varken jag eller mamma har kunskap om hur man ska utbilda/vidareutbilda en. Men, det blir ju aldrig som man har tänkt sig. Det var något med Geof som var väldigt speciellt, när man känner bara att "här har vi den". Jag visste att det skulle bli svårt och det har det varit. Han har skenat av ridbanan, stegrat så jag trott vi skulle slå omkull, blivit sparkad i magen när vi försökte lasta honom och så vidare. Däremot har jag alltid varit beslutsam om att det ska gå. 

Det som jag tror är viktigt att inse är att man kan inte allt- och kommer aldrig någonsin kunna allt. Istället för att tro sig kunna bäst och vägra ta hjälp, har vi tagit hjälp av flertalet personer för att kunna stå där vi står idag. Geof är en fantastisk häst, på alla sätt och vis men han är väldigt speciell. Man måste vara bestämd, men inte arg. Då sättet han hårt mot hårt och det vet vi alla hur det slutar. 

Jag är ofantligt stolt över utvecklingen som jag och Geof gjort under de knappa året som vi har ägt honom. Med hjälp av tränare, bekanta, hovslagare, equiterapeut, veterinärer och många fler. Just nu står Geof på tillridning, men jag rider honom fortfarande några dagar i veckan och tävlar honom. Det har hänt mycket med honom och den största skillnaden jag märker är att han har blivit så lugn till skillnad från när han kom. Det värmer självklart i hjärtat!

Vår senaste runda i Åsebo på 1m (felfritt). En runda jag är väldigt nöjd med och självklart finns det en del att jobba på och sakta men säkert tar vi oss dit.

En såndär tag

Namn: Emmy Olsson Laursen
Ålder: 19 (fyller 20 i år)
Längd: 174 cm
Sko-storlek: 39
Född: Falun
Bor: En bit utanför Falun i en liten by hehe

Allmänna frågor:
Nämn tre bra egenskaper hos dig själv: Stresstålig, noggrann och glad.

Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv:  Svårt att släppa saker, kan ej varva ner och bryr mig för mycket ibland.
Vad är du rädd för: Tappa kontroll och spindlar.
Vad är du mest nöjd med hos dig själv: Att jag vågar säga ifrån.
Det roligaste jobbet du haft/har: Helt klart där jag jobbar nu. Bästa kollegorna.
Har du körkort och egen bil: Jajemen, båda två.
När tog du ditt körkort: 2016
När grät du senast: Måste ha varit i höstas någongång
När skrattade du senast: Idag i stallet

Vem åkte du bil med sist: Mamma
Vem åt du mat med sist: Emil
Vad var du rädd för när du var liten: Var väldigt mörkrädd 
Vad ville du som liten bli när du blev stor: Prinsessa... Vilket yrke asså
Värsta smärtan du råkat ut för: Psykisk sådan. Eller när en häst kliver på din fot med brodd, typ.
Något som gjort dig riktigt glad i ditt liv: Mina hästar & att jag träffade Emil
Har du någonsin sportat: Japp. Har nog provat det mesta.
Någon du ser upp till: Mamma
Vad finns alltid i din handväska: Laddare + headset
Har du varit utomlands någon gång: Ja
Största stad/städer du varit i: Det blir nog New York
Har du piercing eller tatuering: Har 5 hål i öronen
Storstad eller landet: Landet <3
Hamburgare eller pizza: Inget av dom
Kött eller fisk: Om jag måste välja blir det kött
Hund eller katt: Hund
Aftonbladet eller expressen: Dagens industri hellre än något av de andra två
McDonalds eller MAX: Max helst. De fåtal gånger det blir snabbmat.
Vin eller Öl: Båda smakar blä
Sport eller nyheter: Nyheter
Hockey eller fotboll: Hockey
Sommar eller vinter: Sommar
Vår eller höst: Vår
Flyg eller tåg: Flyg
Bil eller buss: Buss... Skojar bara

Tävlingsplanering

... är någon jag är ganska dålig på. Jag borde bli bättre och försöka göra upp en plan lite tidigare, men det slutar oftast med att jag bara går på magkänsla. NU är i alla fall den officiella debuten inbokad och jag har anmält mig. Det har ju lyckats krånglat till sig med samtliga pay n jumper som har varit innan, så blir det tävling på en gång. Tror dock inte att det är något problem direkt. Den 24:e februari i Åsebo blir det tävlingsdebut. Jag har anmält mig till två klasser med Geof, 80 cm och 90 cm. Det kändes som en bra början.

Här kommer det som är lite invecklat och som gjort att vi fått tänka om; jag skulle egentligen ha jobbat den 24:e men fick en kollega att byta pass med mig. Då fick jag jobba den 3:e istället som är datumet för tävlingen i Gagnef som jag tänkt åka på. I och med att jag verkligen ville till Åsebo, då även några andra från samma stall ska dit, får jag lov att jobba den 3:e. MEN, då hittade vi en annan tävling den 11:e (en söndag) och då har vi på jobbet inte ens öppet- vilket gör det säkert att vi kan åka iväg. Allting löste sig till slut.

Tävlingen nästa vecka i Åsebo blir alltså bara en check, vart vi står, vad vi behöver träna på och hur Geof hanterar tävlingsmiljön. Det är guld värt att min tränare även åker på dessa två tävlingar, så jag kommer kunna fråga om hjälp och så vidare om det skulle behövas. Känns riktigt bra. Nu blickar vi framåt mot tävlingssäsongen 2018!

Ulla Lingvalls foto.

Haha alltså han tar ju i bara liiite för mycket ;)

Jobba utan ridhus

Där Geof står nu har vi så härliga ridvägar. Det finns dels en lång gångbana (som det är skyltat att man får rida på) och även en lång väg som är lite backig. Med lite snö på backen och solen som skymtar fram är det riktigt härligt att rida där. Toppenbra konditionsträning och hästarna har sån framåtbjudning ute, i alla fall mina två. Stokes är väl mest galen, men Geof kan man faktiskt jobba.

Man märker på Geof när man ridit i ridhuset några dagar att han tycker det är så kul att komma ut och springa. Blir något litet bocksprång ibland här och där. Skönt också att inte alltid sitta och rida runt runt i ett ridhus- även fast jag älskar möjligheten att alltid ha ett att tillgå. Geof kan bli lite stark också när man rider ut, så jag har funderat på att eventuellt köpa ett baby pehlam till honom och prova. Har ni annars så bra tips på lite skarpare bett, men inte överdrivet skarpa?

Tänk att det har varit såhär tomt

Ja hörrni, tänk att det har varit såhär tomt här hemma? Jag och Emil skruvade möbler halva nätterna i början, tacka Gud dock för att vi inte skruvade ihop sängen eller soffan. Dels hade vi nog blivit bra less på allting och som vanligt fattas det alltid en del. Så smidigt att man (via IKEA) kunde beställa hemleverans och montering. Jag kommer ihåg när vi skruvade ihop köksstolarna och vi båda blev helt paff över hur små de verkade. Vi hade inte monterat ihop köksbordet då så det var svårt att förstå att stolarna skulle vara sådär låga haha.. Men sen så, så fort köksbordet kom upp så såg det bra ut ;)

Bara att få lamporna att fungera var (enligt mig) raketforskning. Det skulle jordas med en massa kablar och så vidare och så vidare. Tur att Emil är lite mer haj på det där än mig. så mycket möbler som skulle skruvas ihop men vi lyckades strukturera och prioritera det rätt bra. Vi började med allt som var prio ett för att kunna bo där; köksbord + stolar, soffa och säng. Sedan började man fundera på lite mer grejer runt omkring, så som tv-bänk, skoställ, nattduksbord. Sist men inte minst kom allting som är mest "utfyllnad", t ex avlastningsbordet på bild 2 till höger och vår matgrupp som står i vardagsrummet.

Vi trivs så bra i vår lägenhet och man får göra så gott man kan med tvätt, inredning och inhandling. Men självklart är drömmen att en vacker dag köpa ett hus, kanske till och med ett stall.. ;) Ibland undrar man också hur det skulle vara om vi flyttade härifrån. Samtidigt så är det ju här man har allting, men lite spännande skulle det vara.